Recension : Around the World In 80 Days
Allmän och teknisk information :
Genre : Action\Komedi
Sedd på : DVD
Region : 2
Skivor : 1
Längd : 114 minuter
Originaltitel : Around the World in Eighty Days
Engelsk titel : Around the World in 80 Days
Textning : Svenska, Norska, Finska och Danska
Anarmofisk bild : Ja
Bild : 1.78:1
Video : PAL
Ljud : Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1
Premiärår : 2004
DVD Release : 2005 (denna utgåva)
Uppföljare : Nej
Remake : Ja
Regissör : Frank Coraci
Skådespelare : Jackie Chan, Steve Coogan, Robert Fyfe med mera
Around the World in 80 Days på IMDB
Inledning
Helgen blev inte riktigt som undertecknad hade tänkt sig vilket berodde på värmen som hade hittat tillbaka och därmed var det lite ultrakasst med bloggandet under dom två dagarna.
Besök fick vi också vilket inte är alltför vanligt...
Men nu är vi tillbaka igen och idag är det dags för ytterligare en recension.
Berget med recensioner börjar sakteligen försvinna och förhoppningsvis är dom allihopa borta innan veckans slut.
Dagens recensionsobjekt finnes inte i min egen samling utan jag lånade den som hastigast och därmed hann jag inte kolla in extramaterialet tråkigt nog.
Vi som har hängt med i Hollywood de senaste åren är väl medvetna om att det är bra med idétorka och remakes pumpas ut lite här och där.
Vissa är inte rena remkaes utan har bara "lånat" lite från äldre populära filmer.
Att dom aldrig lär sig...
Hursomhelst, dagens recensionsojekt är en remake på 1956 års klassiker Around the World in 80 Days och remaken har fått det fyndiga namnet Around the World in 80 Days.
Fyndigt va?
Men nu var det som tur var inte det fyndiga namnet vi skulle granska utan det var filmen, so let us begin.
Men innan vi drar igång motorn vill jag som vanligt varna för att känslig information i form av spoilers kan förekomma i texten.
Story
Around the World in 80 Days baseras på boken med samma namn skriven av Jules Verne där vi får följa tre eccentriska personer.
Passepartout som spelas av Jackie Chan kommer från en liten by i Kina som har berövats på sinj jade buddha och har kommit till England för att stjäla tillbaka den.
Polisen är han hack i hälarna men han lyckas skaka av sig poliserna...på grund av att han accepterar jobbet som försökskanin åt den eccentriska uppfinnaren och äventyraren Phileas Fogg.
Tillsammans slår de två vad tillsammans med några gentlemän att de kan åka runt världen på 80 dagar och det är här storyn drar igång som tar våra äventyrare till platser såsom England, Kina, Frankrike, Indien med mera.
Under början av deras resa stöter de även på en ung kvinna som önskar att bli en målare och på grund av att hon vet vad Passepartout har gjort i England och finner inget hinder i att berätta det för Fogg väljer Passepartout att övertyga Fogg om att hon behövs på resan och vips är de tre stycken på en resa runt om jorden där de använder transportmedlen som finns tillgängliga, allt från båtar, luftballonger till häst och vagn.
Filmen
Teamet bakom år 2004 remake av klassikern Around the World in 80 Days skall vara glada att det är en matinéfilm som de valde att göra ty storyn är inget att hänga i julgranen.
Storyn känns så ointressant att det inte finns men på grund av att det är just en matinéfilm kan man ha överseende med det tillen viss grad.
Storyn känns osammanhängande och man finner många hål i manuset och även de komsika bitarna är inget man skrattar åt, snarare så att man lyfter på smilbandet litegrann.
Egentligen är det den klantiga kommisarien som är det roligast inslaget i filmen vilket inte är ett gott betyg.
Men helt värdelös är Around the World in 80 Days dock inte och den duger en eftermiddag då man inte orkar speciellt mycket.
Den är otroligt lättsam att ta till sig (och även glömma bort) vilket förmodligen är filmens starkaste kort, man mår lite bättre efter deras äventyrliga jorden runt resa.
Skådespelarinsatserna
De tre huvudskådespelarna fungerar tillsammans, de är varken bra eller dåliga utan hamnar någonstans mittemellan.
Trots att skådespelarna försöker så gott som de kan lyckas de ändå inte till 100 procent, deras kiaraktärer känns helt enkelt inte trovärdiga och även lite livlösa.
Men det är inget riktigt bottennapp utan de fungerar trots att jag som regissör skulle begärt mer.
Förpackning och Special Features
Den svenska utgåvan av Around the World in 80 Days levereras i ett vanligt standardiserat keep-case fodral med ett cleant och snyggt fodral.
Inga störiga recensionskommentar vad jag kan se (kanske beror på filmens brahet...), synd att filmen inte var lika bra som omslaget är cleant.
När det kommer till extramaterialet nämnde jag det i början att jag inte hade tid att se det innan filmen skulle lämnas tillbaka men av vad man kunde se på fodralet såg det rätt så standard ut.
Ett kommentatorspår och några korta dokumentärer.
Sammanfattning
Jag hade inga direkta förväntningar av Around the World in 80 Days men trots allt klagande fungerar den som sagt en tråkig eftermiddag då man inte har något bättre för sig.
Man blir ju ändå lite glad när de väl lyckas med sin resa.
Men som vanligt är det ju svårt att lyckas med det originalet gjorde på sin tid.
Hittar ni den billigt kan ni överväga ett köp, annars hyr före köp är mitt råd.
Around the World in 80 Days är en godkänd matinéfilm men inte mycket mer.
Ungefär som Legend of Zorro.
5 starka resor av 10 möjliga
Recension : Infernal Affairs
Allmän och teknisk information :
Genre : Thriller
Sedd på : DVD
Region : 2
Skivor : 1
Längd : 100nuter
Originaltitel : Mo Gan Doh
Engelsk titel : Infernal Affairs
Textning : Engelska, Svenska, Norks, Danska
Anarmofisk bild : Ja
Bild : 1.78:1
Video : PAL
Ljud : Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1
Premiärår : 2002
DVD Release : 2004 (denna utgåva)
Uppföljare : Infernal Affairs II (2) (2003) och Infernal Affairs III (3) (2003)
Regissör : Wai Keung Lau och Siu Fai Mak
Skådespelare : Andy Lau, Tony Leung, Anthony Wong, Eric Tsang med mera
Infernal Affairs på IMDB
Inledning
Jag vet inte om ni la märke till det men nu är inledningen innan inledning slopad!
Jag har också valt att kapa mina kommentarer till bilderna, blir bättre så.
Yay sa publiken.
Dagens recensionsobjekt är inget mindre verk än den omtalade asiatiska (närmare bestämt Hong Kong) filmen Infernal Affairs som har rått stora framgånger både där i öst och här i väst.
Hollywood är som bekant inne på remakes för hela slanten nuförtiden och om någon har missat det håller man på att göra en remake av Infernal Affairs med bland annat Leonardo CiCaprio och Matt Damon i rollerna.
Scorsese regisserar.
Men nu var det inte remaken som går under namnet The Departed vi skulle prata om utan originalet Infernal Affairs som släpptes i hemlandet 2002.
Innan vi går vidare vill jag dock som vanligt varna känsliga läsare för att eventuella spoilers kan förekomma i texten här nedan.
Story
Jag kommer ihåg när Vic Mackey från tv-serien The Shield sa följande : "Good and bad cop left for the day. I'm a different kind of cop''.
I Infernal Affairs har man kapat Vic Mackey men behållit good and bad cop.
Infernal Affairs som har vunnit en hel del priser och blivit känd över hela världen i princip handlar om två poliser.
Ming jobbar för maffian men som har infiltrerat Hong Kong's poliskår sedan dryga 10 år tillbaka för att kunna förse sin boss med information.
Yan har under samma tid som Ming jobbat under täckmantel för Hong Kong's poliskår och har således infiltrerat maffian som Ming jobbar för.
Det är detta som filmen bygger på, två män som jobbar för poliskåren och maffian men som ändå jobbar på varsin sida av lagen.
Vem är god och vem är egentligen ond ?
Från början kan man ju konstatera att Ming som infiltrerat poliskåren men som jobbar för maffian är teh ultimate bad guy men med tiden fattar man tycke för hans karaktär och mot slutet av filmen är man ändå lite osäker på vem som egentligen är god och vem som egentligen är ond.
Filmen
Infernal Affairs är en genomtänkt, smart och en mycket spännande thriller med två av Asiens största stjärnor just nu, det vill säga Andy Lau och Tony Leung.
Vi följer dessa två karaktärer från början till slut och under filmens gång märker man mer och mer hur bra Infernal Affairs är.
Manuset känns fräscht och som sagt genomtänkt, dialogn känns stabil och smart vilket tillför en helt ny dimension till filmen.
Fotot är något som är säreget för just asiatiska filmer, många filmer från världsdelen där i öst är magnifik och Infernal Affairs är inget undantag ty filmen är så snyggt fotad att man får ståpäls.
Och om man ska titta på akermaarbetet är det bara att konstatera att detta också är fenomenalt gjort, filmen är snabbt klippt och kan ibland vara lite svårt att hinna med, men om man gör det förstår man tanken bakom det hela och man kan konstatera att det är väldigt bra gjort.
Att göra en film med snabba klippningar kan hänga på en skör tråd, det blir ruskigt bra gjort om man lyckas hålla sig kvar på den här sköra tråden men det är lätt att ramla utanför tråden också.
Det såg vi bland annat i Tony Scott's senaste film Domino med Keira Knightley.
Klippningarna var så sjuka att man blev åksjuk och det är inget gott tecken men Infernal Affairs lyckades hålla sig på denna sköra tråd och i slutändan var det bara att konstatera att klippningen blev fenomenalt bra gjord.
Nu känns det som att det bara blev en stor superlativ text men det är mina känslor för Infernal Affairs, den är så sjukt bra gjord att man som oftast inte kan förstå hur de ens har lyckats med allt detta.
Och slutet är en riktig uppåtstickare, ett riktigt bra slut som film av denna kaliber förtjänar.
Egentligen finns det inte mycket dåligt med Infernal Affairs, det är ungefär som med säsong ett av 24 som jag recenserade igår, det är mer lite saker man stör sig på.
Svårt att sätta tummen på vad det riktigt är, möjligen någon av skådespelarna som inte riktigt levererar lika bra som de andra.
Skådespelarinsatserna
Vid det här laget vet man att bra skådespselare är ungefär som att dricka iskall mjölk, det är bra och uppfriskande.
Superlativen fortsätter när man ska granska skådespelarna i Infernal Affairs ty det är bara att lyfta på hatten och buga inför dessa superba skådespelare.
Filmen har någon svag länk när det kommer till skdåespelarna men ser man till till exempel Andy Lau, Tony Leung och Eric Tseng's insatser kan man bortse från de svaga länkarna ty deras rollprestationer är något utöver det vanliga.
De är sina karaktärer och tror på sina karaktärer och lyckas därmed förmedla något extraordinärt för oss tittare vilket vi tackar för.
Förpackning och Special Features
Kommer ni ihåg bilden precis i början av recensionen?
Ni förstår varöfr jag tog med denn va?
Den svenska utgåvan av Infernal Affairs kommer levererat i ett vanligt keep-case fodral med som synes snygg artwork men som vanligt skall våra kära svenska recensenters recensionskommentarer förstöra ett från grunden snyggt fodral.
Jag kan allt som allt hitta 7 (!) recensionskommentarer på den svenska utgåvan av Infernal Affairs, fem på framsidan och två på baksidan.
Tragiskt är vad det är och undertecknad funderar stakrt på att ta och fråga vad bolagen som gör förpackningarna egentligen håller på med.
När det kommer till extramaterial är det som vanligt, Asian Vision-utgåvorna av de asiatiska filmerna är aldrig att hurra något över när man ser till extramaterial och Infernal Affairs är inget undantag.
Det är ingen idé att kommentera innehållet ens eftersom det endast är tre olika trailers, biografier på 3 skådespelare och en kort Making Of-dokumentär som bara är en hyllning till personerna som jobbat med filmen i fråga.
Man får väl helt enkelt ta och fixa hem en fin utgåva från världsdelen där i öst istället.
Sammanfattning
Infernal Affairs är förmoidligen den bästa asiatiska filmen som man har sett på länge, jag har inte sett något av den här kalibern på länge.
Det är otroligt kul att se att Hong Kong fortfarande kan göra riktigt riktigt bra filmer och Infernal Affairs är ett bevis på att de fortfarande kan.
Jag bockar och bugar till nästintill ett mästerverk.
Köp den, se den, njut av den.
Gå inte miste om ett nästintill stycke mästerverk.
8 väldigt starka infiltratörer av 10 möjliga.
Recension : Smala Sussie
Då var det dags igen, ny dag vilket innebär en ny recension.
Känns lite dumt såhär i efterhand att man såg flera olika filmer utan att recensera någon på en gång, dels blir det staplar med text och dels har man inte filmen lika färskt i minnet nu som då.
Men det är ingenting man kan göra åt nu utan det är bara att bita ihop och gå vidare.
Det kan verka tjatigt, men som vanligt vill jag varna att texten nedanför kan innehålla känslig information i form av spoilers.
Har ni inte sett filmen och funderar på att göra det, var försiktig med läsandet.
Smala Sussie
Allmän och teknisk information :
Genre : Action\Komedi
Sedd på : DVD
Region : 2
Skivor : 1
Längd : 97 minuter
Originaltitel : Smala Sussie
Engelsk titel : Slim Susie
Textning : Engelska, Svenska, Norska, Danska, Finska
Anamorfisk bild : Ja
Bildformat : 1.78:1
Videoformat : PAL
Ljudformat : Dolby Digital 2.0 och Dolby Digital 5.1
Premiärår : 2003
DVD Release : 2004 (denna utgåva)
Uppföljare : Nej
Skådespelare : Tuva Novotny, Kjell Bergqvist, Michael Nyqvist, Björn Starrin med mera
Regissör : Ulf Malmros
Smala Sussie på IMDB (6.5 av 10 efter 1398 röster)
Inledning
Jag är inget stort fan av svenska filmer, man har sett en hel del svenska filmer genom tiderna men jag har aldrig lärt mig uppskatta vårt lands cineastiska verk speciellt mycket, nuförtiden vänder jag mig mycket hellre till länderna där i öst eller väst.
Komedi är inte heller min starkaste sida, visst jag älskar att skratta men det är inte ofta jag ser en komedi som verkligen får mig att skratta.
The Office är ett av få undantag.
Folk hyllar Simpsons och Friends lite varstans man går och jag försökt kikat på något avsnitt men inte har jag skrattat inte.
Farsanhumor kallar jag det.
Men nu var det inte en bashning av kända komediserier jag skulle ägna förmiddagen åt, utan en recension av gangsterkomedin Smala Sussie.
Det såg inte ljust ut för Smala Sussie i och med att jag inte gillar svenska filmer speciellt mycket plus att jag har lite svårt att verkligen tycka om komedier (men när jag väl gör det blir det andra bullar...).
Om det blev en ny bashning av en komedi eller en film undertecknad gillade kan ni läsa om här nedan.
Story
Filmen tar sin början där vi får se Eric och Micke Tretton springa längs en väg som går igenom Bruket, de är visst jagade av polisen.
De stannar mitt i en väg, kramar om varandra och går skiljda vägar.
Eric söker skydd hos den lokala pizzabagaren och här drar filmen igång.
Eric stöter på en stenhård Michael Nyqvist som polis (Det var dessa poliser som de sprang ifrån i början) och han börjar med utfrågningar om varför han sprang med mera.
Och vips så börjar Eric dra historien från början som visar sig vara en riktig soppa.
I korta drag handlar filmen om Sussie, lillasyster till Eric.
Efter att byns bio inte lyckades visa hela Pulp Fiction fick Eric nog.
Ha flyttade till Stockholm och lämnade Sussie kvar i Bruket tillsammans med hennes mor.
Tiden går och Eric får ett samtal från Sussies bästa vän som berättar att Sussie varit borta i mer än en vecka.
Så himla klockren... det är ju Keyser Soze från The Usual Suspects!
Eric liftar till Bruket (uppenbarligen har hans företag i Stockholm konkat ihop så det passade ju bra...) och när han anländer dit ser allting ut som det var innan...men bara på utsidan.
Det visar sig att alla som Eric umgicks med innan han flyttade till Stockholm har gått och blivit lite halvt kriminella, ingen vill hjälpa honom hitta Sussie, inte ens byns enda polis.
Eric tar saken i egna händer och det går som det går...
Det är i korta drag vad sjlva filmen handlar om.
Om vi ska se till filmen i sig så kan vi konstatera att det här är nog den bästa svenska filmen jag har sett.
Storyn är i sig väldigt simpel, det känns som vilket Brottskod Försvunnen-avsnitt som helst, en flicka som försvunnit, nothing more nothing less.
Men på sättet man har gjort filmen kan man helt enkelt bortse från den simpla storyn eftersom karaktärerna är så himla sköna tillsammans med ett fint kameraarbete och förvånansvärt bra skådespelare.
De har också lyckats med de komsika inslag vilket inte är varje dag man ser.
Skådespelarinsatserna
Jag nämnde för några rader sedan i Story-delen av recension att skådespelarna var fenomenala.
Veteranerna Kjell Bergqvist och Michael Nyqvist är hur sköna som helst i sina roller och Tuva Novotny gör bra ifrån sig som Sussie.
Även Jonas Rimeika som är brodern som söker efter lillasystern gör det hela bra.
Men de som glänser är Björn Starrin (som spelar Pölsa) och Johan Andersson (som spelar Micke Tretton).
Smala Sussie är deras debutfilm men det märks inte, absolut tvärtom.
Man kan tro att de är rena veteranerna, speciellt Björn Starrin som spelar Pölsa ty han gör ett utomordentligt bra jobb.
Har ni fest eller?
Vad sägs om detta underbara citat till exempel :
"Varför sitter det 4 knarkare i din soffa?"
"4 bara? Det skulle ju vara fullsatt."
Ulf Malmros har verkligen träffat pricken över i med denna ensemble skådespelare ty alla presterar bra i sina roller, riktigt kul att se!
Förpackning och Special Features
Den svenska utgåvan levereras i ett vanligt keep-case, framsidan ser helt cleant och snyggt ut men baksidan av fodralet har man verkligen kladdat sönder med inte mindre än fem störiga och fula recensionskommentarer.
Inte bra alls men det är ju Sverige, vi är experter på att slänga på störiga recensionskommentarer på våra DVD-utgåvor.
Om vi ska se till extramaterialet kan man konstatera att det finns litegrann att hämta.
Först ut har vi ett kommentatorspår med regissören Ulf Malmros, det finns även ett kommentatorspår med några av skådespelarna att hämta.
Om vi ska se till resten av extramaterialet är det rätt så intetsägande, vi har en del bortklippta scener, bakom kulisserna och sekvens med bildmanus till film men annars är det bara några trailers, biografier,musikvideo och lite blunders.
Men man ska ju tänka på att detta bara är en 1-disc utgåva så man kan inte begära allt för mycket.
Vad man konstatera gällande extramaterialet är att det är helt okej för att just vara en 1-disc utgåva även fast jag skulle ha sett lite mer djupgående intervjuer med mera.
Sammanfattning
Miss Motor är inte att leka med.
Om vi ska ta och sammanfatta Smala Sussie kan vi konstatera att trots den simpla storyn klarar filmen att hålla upp mitt intresse på grund av riktigt schyssta karaktärer, bra skådespeleri, bra kameraarbete tillsammans med en riktigt schysst gangsterstämning a la Tarantino (eller ja...Tarantino Lite kanske).
Egentligen vet jag inte vad som skulle kunna gjort den bättre, men en gangsterkomedi kan i mina ögon aldrig komma upp till dom här högsta siffrorna så betyget sm faller på Smala Sussie skall anses som ett bra betyg för denna sorten av film.
Kort och gott en mysig och trevlig gangsterkomedi som lyckas med det många brukar misslyckasd med.
Inte för att det egentligen betyder mycket men Smala Sussie är nog den bästa svenska filmen jag har sett på länge.
7 Bruk av 10 möjliga
Recension : Ringu
Då var det dags igen, ny dag är lika med en ny recension!
Vi får se om huvudet fungerar som det ska, är någorlunda nyvaken efter att ha kommit hem från ett städpass mellan 05.00-07.00.
Vi får helt enkelt se om allting skiter sig eller om det kommer fungera.
Dagens recensionsval var lite svårt men det blev till slut en genre som jag inte är direkt hemma på.
But hey...den skall ju recenseras förr eller senare så undertecknad valde att ta den fortast möjligt.
Med det sagt var det dags för dagens recensionsobjekt men innan vi går vidare vill jag som vanligt varna för att det kan innehålla spoilers i texten.
Ni har blivit varnade, let us continue.
Ringu
Allmän och teknisk information :
Genre : Rysare
Sedd på : DVD
Region : 2
Skivor : 1
Längd : 93 minuter
Originaltitel : Ringu
Engelsk titel : The Ring
Textning : Svenska, Danska, Norska
Anamorfisk bild : Nej
Bildformat : 1.78:1
Videoformat : PAL
Ljudformat : Dolby Digital 2.0 och Dolby Digital 3.0
Premiärår : 1998
DVD Release : 2003 (denna utgåva)
Uppföljare : Ringu 2 (1999), Ringu 0 (2000)
Skådespelare : Matsushima Nanako, Sanada Hiroyuki, Nakatan Imki med mera
Regissör : Hideo Nakata
Ringu på IMDB (7.4 av 10 490 röster)
Rysare...skräck.
Inga genres som undertecknad brukar lägga sitt öga på.
Men har man inhandlat en film så har man och det innebär förstås att man skall se den.
Idag skall vi alltså recensera filmen Ringu, en klassiker bland rysar\skräck-genren.
Ringu är alltså det japanska originalet från 1998 som startade det hela och Ringu heter The Ring här i västvärlden, men den skall icke förväxlas med den amerikanksa remaken som heter just The Ring som är från 2002 med bland annat Naomi Watts.
Med det sagt var det dags att granska Ringu.
Story
90-talet var en guldgruva för filmens värld.
Vi fick en stor drös med härliga filmer at bara välja och vraka emellan, Ringu var en av dom.
Filmens story grundar sig i bottnen runt ett videoband.
Det är rätt så simpelt faktiskt, kollar du på videobandet kommer du få ett telefonsamtal med skrämmande ljud och en vecka senare har man mött en ond bråd död.
Vi får följa reportern Reiko Asakawa som vars kusin har dött.
Efter kusinens död börjar Reiko höra historier om ett speciellt videoband som tar död på alla som ser det inom exakt en vecka.
Detta är något Reiko inte tar på så stort allvar men med tiden får hon mer information och när hon får reda på att Tomoko's (Tomoko var Reikos kusin) vän dog vid exakt samma tidpunkt börjar hon att undersöka det hela.
Det går så långt att Reiko själv lyckas få tag på detta videoband och titar på det och vips måste hon lösa mysteriet runt detta videoband på en vecka om inte hon också ska mötas av en ond bråd död exakt som sin kusin och alla andra som sett detta videoband.
Ett stycke mardröm tack.
Det är vad storyn kretsar omkring, egentligen är storyn i sig väldigt simpel men på det sättet som det framförs och med all den psykologiska stämningen som är med gör det hela tille n väldigt obehaglig resa.
Har ni spelat Silent Hill spelen förstår ni exakt vad jag menar, Ringu är exakt som ett Silent Hill spel.
Man blir inte rädd ofta utan det är mer den psykologiska stämningen runt själva filmen som gör det hela...och när man minst anar det så hoppar man till av ett öga som man inte kommer glömma i första taget.
Så trots sin simpla story så blir det i längden något väldigt bra av det hela ändå vilket är beundransvärt att se.
Skådespelarinsatserna
Att döma asiatiska skådespelare är i mina ögon en rätt så svår sak att lyckas med.
Antingen tokäger de som Tony Leung och Andy Lau gör i Infernal Affairs eller så spelar de över som bara den.
Förvisso är det en sak man lätt märker men när det kommer till asiatiska skådespelare som varken tokäger eller spelar över har jag svårt att bestämma mig öfr om det är dåligt eller bra.
Reportern Reiko
Hursomhelst så tycker jag att skådespelarna i Ringu sköter sig helt okej, de sållar sig helt enkelt till den mittersta skaran.
Vi kan hitta något överspel här och där men inget som sticker ut och stör och i överlag sköter den samling skådisar som har hamnat i denna produktion sig helt okej.
Förpackning och Special Features
Den svenska utgåvan av Ringu levereras i ett vanligt keep-case med som Flightplan ett cleant och snyggt fodral.
Inga störiga recensionskommentar så långt ögat kan nå vilket är positivt i mina ögon.
Om man ser till extramaterialet kan vi konstatera att det inte ens är värt att kommentera.
Det enda vi kan hitta på denna svenska utgåva av Ringu är tre futtiga trailers.
Om vi skall se på denna utgåva i sin helhet så är det bara konstatera att den är sjukt billg gjord och inte mycket att hänga i julgranen.
Varken ljudet eller bilden är något att visa upp för sina polare för det är skrämmande dåligt, men man får väl vad man betalar för I guess.
Som tur är finns det då finare utgåvor av denna rysarklassiker att införskaffa, något undertecknad definitivt kommer att göra.
Sammanfattning
Så vad har vi fått ut av min lilla recension egentligen?
Vi kan konstatera att filmen i sin helhet är en bra och välgjord produktion men det är ändå något som fattas för att nå upp till dom riktigt höga betygsiffrorna.
Kanske skulle bättre skådespelarinsatser gjort susen, för stämningen i filmen är det absolut inget fel på, tvärtom.
Vissa håller inte med mig, vissa hyllar denna som den bästa rysarfilmen någonsin.
Vad vet jag, jag är inte någon speciell veteran när det kommer till denna genre.
Vad jag dock vet är att Ringu var den film som startade det hela och om man ser till alla uppföljare som blivit så kan man inget annat än att konstatera att Ringu och The Ring serien är något extraordinärt.
Välkommen ut ur TVn
Med det sagt var det dags att runda av denna recension och hosta upp betyget
7 ögon av 10 möjliga
Recension : Flightplan
Man måste ju hålla vad man lovar och eftersom jag lovade i förra blogg-inlägget att jag skulle börja recensera filmerna jag sett på sistone med start idag måndag får jag helt enkelt att göra det.
Jag har heller inga ursäkter längre att skjuta upp det hela ty fotbolls-VM är slut.
Hursomhelst är det alltså nu dags för dagens recensionsobjekt, och denna gång rör det sig om en helt vanlig feature-film, ingen tv-serie den här gången.
Yay!
Och innan vi går vidare vill jag varna för att eventuella spoilers kan förekomma i recensionen.
Flightplan
Allmän och teknisk information :
Genre : Thriller
Sedd på : DVD
Region : 2
Skivor : 1
Längd : 94 minuter
Originaltitel : Flightplan
Textning : Engelska, Svenska, Danska, Norska med mera
Anamorfisk bild : Ja
Bildformat : 2.35:1
Videoformat : PAL
Ljudformat : Dolby Digital 5.1
Produktionsår : 2005
Skådespelare : Jodie Foster, Sean Bean,Peter Sarsgaard
Regissör : Robert Schwentke
Flightplan på IMDB
Inledning
Det var ett tag sedan.
Sen jag gjorde en recension av en film alltså.
Senaste gången var när jag recenserade X-Men III : The Last Stand vilket känns som en evighet nu.
Men nu är vi här igen och denna gång är det dags att recensera filmen Flightplan som har fått mycket uppmärksamhet inom filmens mysiga lilla värld.
Kolla mamma, jag kan räkna till två!
Om inte lilla jag kommer ihåg allt för mycket fel kom denna ut på biogfraferna i September förra året, så som vanligt är man lite seg med att se vissa filmer...but hey, jag skyller på biopriserna, man har ju inte råd att gå på bio om man också ska införskaffa några DVD-utgåvor av filmen.
I-landsproblem I guess.
Med det sagt ska vi hoppa in i filmens värld och granska thrillern Flightplan
Story
Filmen tar sin början där man får följa Jodie Foster som sitter på en tågstation och ser helt vilse ut.
Uppenbarligen har hennes man precis gått till nästa liv och hon är påväg till sina släktingar i USA för att begrava mannen där tillsammans med hennes dotter.
Allting verkar vara kolugnt de första 20 minutrarna, även fast man är lite suspekt mot den lilla flickan.
Kommer ni ihåg dottern i Signs med hennes vattenglas?
Ungefär samma sak här.
Efter lite om och men kommer hursomhelst mamman och dottern ombord på planet som ska ta dom till det stora landet där i väst och efter en snabb tupplur på planet så brakar helvetet löst.
Dottern är tokförsvunnen.
Det räckte inte med att hennes man skulle ta och ramla från ett hus (elelr gjorde han det?), nu är dottern borta och till råga på allt har ingen av de personerna på det två våningar stora planet sett eller hört om hennes sexåriga flicka.
Konspirerar alla emot henne eller har hon gått och blivit tokig efter hennes mans död?
Frågorna är oändliga och det är just detta filmen bygger på, att man egentligen inte skall ha en enda aning om vad som egentligen försigår...fram tills slutet då of course.
Sean Bean är den nya Cristopher Walken
Men om vi ska ta och bedöma story-biten av filmen är det bara att konstatera att den är välgjord...fram tills det är ungefär en halvtimme kvar av filmen.
Just denna paranoida känsla har de verkligen lyckats med, visst det finns några plotholes här och där men det är inget man stör sig nämnvärt på.
Filmen är dryga 1 timme och 30 minuter lång och när det hade gått runt 1 timme av filmen var jag nöjd och glad över denna investering, filmen låg då säkert på en 8a.
Men vad gör de sen?
Allting omvandlas och blir totalt crap.
Vi får ett vanligt Hollywood slut och det visade sig att allting handlade om pengar.
Så himla trist.
Så för att sammanfatta story-biten av filmen kan man bara konstatera att de borde ha stannat där vid 1-timmesstrecket för filmen tappar allt den har byggt upp under filmens första timme de sista 30 minutrarna.
Slutet är tyvärr patetiskt dåligt skrivet och jag satt och skrattade i slutet.
Tragiskt.
Skådespelarinsatserna
Det är väl ingen överraskning att Jodie Foster skulle lyckas med hennes rollinsats i en sån här thriller, vardagsmat för den kvinnan.
Hon gör sin roll bra och vet vad hon sysslar med.
Men det roligaste med filmen måste jag säga är Sean Bean.
Han är lite som Cristopher Walken, vilket är att han är med i många filmer men har aldirg en huvudroll.
Men det verkar passa dessa två herrar så det är inget att klaga över.
Men det komiska med Sean Bean i denna film är att för antagligen första gången inte spelar skurken, utan han spelar den gode käre kaptenen.
Riktigt kul att se faktiskt!
Run Jodie Run!
Sen har vi en hel dle andra skådisar som sköter sitt jobb som de ska, det är ingen som riktigt sticker ut men det är inga dåliga insatserna heller.
De är stabila.
Så vad man kan konstatera med skådepselarinsatserna är att de är filmens starkaste kort, utan dessa insatser skulle filmen blivit ännu sämre.
Nu var ju inte filmen riktigt crap, det är bara så att undertecknad är något besviken.
Förpackning och Special Features
Den svenska utgåvan av Flightplan levereras i ett vanligt keepcase med ett cleant och snyggt fodral.
Inga recensionskommentarer så långt ögat kan nå vilket är positivt.
Om man ska se till extramaterialet kan man konstatera att det är rätt så sparsmakat.
Först ut har vi The Making of Flightplan dokumentär som är uppdelad i 5 olika delar och är cirkus 40 minuter lång.
Det är mycket lovord till alla som har har gjort denna film möjlig med mera men det är inte mytcket nyttig information man kan hitta.
Lite kul dock att se hur de byggde modellen för flygplanet men annars är det inte mycket att hänga i julgranen.
Och sist ut har vi en Cabin Pressure dokumentär som är cirkus 10 minuter lång, det sägs inte mycket vettigt i den heller.
Extramaterialet var alltså en besvikelse (som filmen), men vi kan ju vara glad att fodralet levde upp till förväntningarna i alla fall!
Sammanfattning
Har ni följt denna recension och inte bara läst sammanfattning så förstår ni vid det här laget att undertecknad är besviken.
Filmen har visserligen behållning i och med den första timmen och skådespelarinsatserna men filmen faller som jag nämnt tidigare på det extremt dåliga slutet.
Brandsläckare to the rescue!
Flightplan blir godkänd och lite till men det är inte ofta en film kan falla från en vanlig åtta till en vanlig sexa på grund av slutet.
Dåligt!
Med det sagt har vi bara omdömet kvar vilket blir :
6 flygplan av 10 möjliga